All the small things.
Snart halv 7...och jag sitter i mina vita soffa, med mina rosa kuddar. Nyss ätit sushi, as usual. Ensam men det är skönt. Jag har alltid varit rädd för att vara ensam, och jag är det fortfarande, rädd alltså men jag har börja lära mig att bara för jag äter middag ensam och sover ensam så betyder det inte att jag är ensam i livet. Skönt. Snackade med "M" idag..igen, börjar bli oftare vi hörs, och det är ganska skönt, att kunna höras av, ses och så utan att jag känner ångest, saknad eller längtan. Han är bara han och jag är bara jag. Finns inget "VI" varken i verkligeheten eller i mina tankar. Tänker faktiskt mest på hur dum han kunde vara som lät mig gå..fast ja jo, lite kanske man saknar. Shh. Men..finns ju alltid ett men. Har träffat en person...en underbar person, som är underbar utan att han vet om det själv...setts 2 gånger och jag kommer redan på mig själv att sitta och sakna och längta, efter honom. Detta gör mig lite rädd, ska förklara. Sen jag blev singel för ett antal månader sen så har jag faktiskt försökt träffa nya människor, nya killar, inte för att leta efter ett förhållande, verkligen inte utan mer bara för att kanske kunna ha en liten flirt, för att kunna känna att jag faktiskt KAN tycka om andra än bara "M". Detta har gått åt helvette, mest blivit äcklad av dessa snubbar, knappt velat ha kontakt med dem..så har varit ganska nere pga detta...eftersom det bara har påminnt mig ännu mer om hur bra allt va, förr. Det har också gjort mig rädd för att aldrig mer kunna älska, någon. Gav liksom denna person mitt allt, och det värsta av allt va att när det tog slut märkte jag en sak, att det var inte bara han som var borta, utan även halva mig, tyvärr den halvan som var bra. Han lämnade mig kvar, men bara halva jag, svaga jag, känslokalla jag. Och nu, nu helt plötsligt dyker denna människa upp...och jag kan inte sluta le när jag är med honom..hur fan går detta till, det värsta av allt är att han inte ger mig ngra som helst tecken på att han känner som jag, att han ens känner ngt alls. Och det är det här som skrämmer mig. Att jag ska börja anförtro mig åt ngn igen, börja lita, och tycka om. Börja bry mig, börja ge...utan att få någonting tillbaka. Somsagt, bara setts 2 gånger, 2dagar inkl nätter...2 underbara nätter. men ändå, hellre 2 underbara nätter än 20 bara jobbiga. han vet inte om det själv men han får mig att må bra...läskigt att det har gått så fort. vad fan har han gjort med mig? Har han gjort såhär med flit? Han kanske är en psykopat som bara vill såra mig?...Hjälp jag fastnar i mina tankar.......Förresten är det nog jag som är psykopat, jag är väl sjuk eller något. Går och får känslor bara sådär...för någon som...äh. Är bara dem där småsakerna...dem små små sakerna som får mitt hjärta att skrika av glädje...dem där kyssarna på min panna och på min kind..och framför allt dem på mina läppar. Att känna hans fingrar mellan mina och veta att ingenting finns emellan oss, bara vi två. han och jag. Hur han drar mig närmare intill sig...att han faktiskt vill ha mig nära? Äähsh, jag vettefan....kanske finns det 10 andra tjejjer som känner likadant, som han behandlar likadant...kanske kanske inte? Måste nog sluta grubbla i detta nu och lämna allt åt ödet.
Peace/ MissCcase
Peace/ MissCcase
Kommentarer
Trackback
